Logga in
Länkmeny

Infektioner i CNS


Bildkälla

Svenska Infektionsläkarföreningen har tagit fram Nationella vårdprogram
Infektioner i centrala nervsystemet (CNS) är av särskilt intresse för föreningen. Vi tittar därför lite närmare på vad de nationella vårdprogrammen tar upp om virala respektive bakteriella infektioner i centrala nervsystemet som består av hjärnan och ryggmärgen

Virusinfektioner i CNS
Virus är den vanligaste orsaken till infektioner i centrala nervsystemet (CNS). En mängd orsaker kan ge upphov till ett brett spektrum av neurologiska manifestationer via olika patogenetiska mekanismer.

Hjärninflammation (encefalit) drabbar ett fåtal individer per år och kan ge bestående neurologiska skador som kan vara invalidiserande och orsaka stora kostnader för individ och samhälle. Den rapporterade incidensen (mått på risk) varierar i olika studier mellan 3-5 per 100 000 (dvs 300-500 årligen i Sverige). Majoriteten av virala CNS-infektioner utgörs dock av hjärnhinneinflammation (meningit) med en uppskattad incidens på 10-20 per 100 000 (dvs 1000-2000 årligen i Sverige). Sedan 2004 är viral meningoencefalit en anmälningspliktig sjukdom.

Den vanligaste orsaken till viral hjärnhinneinflammation är enterovirus tätt följt av TBE och HSV-2 (herpes).


Diagnostiken förbättras men är långtifrån 100 procent säker
För ett par decennier sedan kunde man enbart påvisa en specifik patogen (smittämne) i mindre än 25 % av misstänkta virala CNS-infektioner beroende på bristfällig diagnostik. I nyare studier har en andel av encefaliterna visats ha autoimmun orsak. Utvecklingen med PCR har ökat sensitiviteten och specificiteten i diagnostiken. Numera kan den orsakande patogenen upptäckas i cirka 50% av fallen av hjärninflammation och vid icke-bakteriell hjärnhinneinflammation i upp till 70 %.

Utveckling av allt effektivare metoder såsom NGS (next-generation sequencing) och djupsekvensering kommer att ytterligare förbättra diagnostiken. Kunskap om de diagnostiska metodernas möjligheter och begränsningar är nödvändig. Virusisolering i likvor (ryggmärgsvätskan) har hög specificitet och tyder på replikerande virus i CNS. PCR i likvor har oftast både hög sensitivitet och specificitet, men fynd av exempelvis EBV och HHV-6 DNA i likvor bör tolkas med försiktighet. Påvisning av antikroppar är bäst utvärderad vid herpesencefalit och TBE men är användbar även vid VZV-infektion i CNS. Tidpunkten för provtagning i sjukdomsförloppet är avgörande för vilken diagnostisk metod som har bäst förutsättningar att ge diagnos.
Källa


Bakteriella infektioner i centrala nervsystemet (CNS)
Bakteriella infektioner i CNS är relativt ovanliga men potentiellt livshotande och är en typ av infektioner som infektionsläkare handlägger, antingen på den egna kliniken eller som konsulter. På grund av allvarlighetsgraden är det angeläget med ett snabbt initialt omhändertagande avseende diagnostik och adekvat behandling. En svårighet är att bakteriella CNS-infektioner är relativt ovanliga och ibland går med symptom som ger flera differentialdiagnostiska alternativ vilket kan leda till att diagnosen fördröjs eller missas helt. Det är därför angeläget att man som kliniskt verksam läkare alltid beaktar denna typ av infektioner som en diagnostisk möjlighet vid bedömningen av svårt sjuka patienter.

Det sker naturligtvis en ständig utveckling av kunskapen avseende patofysiologi, diagnostik och behandling av CNS-infektioner. Det epidemiologiska läget och bakteriers resistensförhållanden förändras ständigt. Dessutom tillkommer och försvinner behandlingsalternativ.
Källa


Om Borrelia och Neuroborrelios
Neuroborrelios ingår inte i framtaget vårdprogram eftersom patofysiologi, klinik, handläggning och prognos vid denna sjukdom skiljer sig väsentligt från övriga bakteriella CNS-infektioner. Vi får då läsa vad Läkemedelsverket respektive Folkhälsomyndigheten skriver.

Läkemedelsverket kom ut med nya rekommendationer 2009
Läkemedelsbehandling av borreliainfektion
I rekommendationen kan man utläsa att diagnos av borrelia främst ställs kliniskt med viss vägledning av laboratorieresultat. Vidare framgår väldigt många osäkerhetskällor.


Läkarens erfarenheter och kunskaper är oerhört viktiga
”Den borreliaspecifika diagnostiken ställer krav på ett gott samarbete mellan klinik och laboratorium och måste anpassas till lokal epidemiologi och laboratoriediagnostik.” Den kliniska bilden är en absolut förutsättning för att laboratoriet ska kunna ge tolkningsstöd. Vidare kan man läsa att bakterieodling är komplicerad, tar lång tid och har för låg sensitivitet för att vara av värde i klinisk rutindiagnostik.

PCR fungerar enbart på misstänkt borreliaartrit
”Vid övriga tillstånd har det ännu ingen plats i diagnostiken”.

Serologi kan hjälpa - till viss del - om man tar hänsyn till dess brister
”Indirekt diagnostik i form av serologi är idag den dominerande metoden, och är ett gott stöd om man tar hänsyn till dess begränsningar”. Negativ serologi (negativt provsvar) förekommer vid tidiga och lokala manifestationer.

Hög seroprevalens (förekomst av antikroppar hos friska vuxna) finns i endemiska (fästingdrabbade) områden.

Både IgM och IgG (antikroppar) kvarstår länge även efter utläkt infektion och testkit från olika fabrikanter ger inte alltid jämförbara resultat. IgM-antikroppar i serum är av tveksamt diagnostiskt värde på grund av att ospecifik reaktivitet är vanlig.


Om Neuroborrelios
För diagnos krävs lumbalpunktion. Specifika antikroppar mot borrelia kan påvisas i likvor två veckor efter symtomdebut, och efter tre veckor har de flesta patienter positivt likvor-serumindex. Avsaknad av specifika antikroppar i serum utesluter inte helt neuroborrelios i tidigt skede men diagnosen är mycket osannolik vid negativ serologi åtta veckor efter symtomdebut.
Källa


I Folkhälsomyndighetens Referensmetodik framgår myndighetens uppskattning av sensitiviteten med tillgängliga metoder
Med tillgängliga metoder kan specifika antikroppar påvisas i serum i 10-50 % vid erythema migrans (högre frekvens vid multipla erytem), i 60-70 % vid lymfocytom eller hjärtpåverkan, och i närmare 100 % vid akrodermatit eller artrit. Vid neuroborrelios kan antikroppar påvisas i serum i 30-50 % efter 2 veckors sjukdomsduration och i närmare 100 % efter 6-8 veckor. Antikroppar ses ofta tidigare i cerebrospinalvätska än i serum, och antikroppsproduktion kan påvisas i upp till 80 % efter 2 veckors neurologisk sjukdom.
Källa


Smittskyddsinstitutet (numera Folkhälsomyndigheten) tog 2013 fram Laboratoriediagnostik av borreliainfektion (2013)
Man kan där läsa att det finns tre olika former av kronisk borrelia:
1. ACA (Acrodermatitis chronica atrophicans. Akrodermatit)
2. Kronisk artrit
3. Sen (kronisk) Neuroborrelios med persisterande symtom och objektiva infektionstecken i csv och blod med en varaktighet på över sex månader.
Tillstånden förekommer vid obehandlad borreliainfektion, men anses vara mycket ovanliga om rätt antibiotikabehandling sätts in i ett tidigt skede.
Källa

  Den här webbplatsen använder cookies för att alla funktioner och tjänster ska fungera, samt förbättra användarvänligheten.
View My Stats