Behandlingssvikt vid borrelios är vanligare än vad läkare uppger

Restsymtom av borrelios är enligt studie aktiv infektion i drygt 40% av fallen
Att behandlingssvikt vid behandling av borrelios kan förekomma är inget nytt. Trots det anser svensk sjukvård att det inte existerar. Man utgår helt enkelt från att en standardkur med antibiotika alltid slår ut infektionen. Tyvärr går det inte att kontrollera med de tester som är tillgängliga då positiva provsvar förekommer både vid utläkt och aktiv infektion. Det innebär att läkarna gör ett antagande att infektionen är borta efter ”adekvat” behandling, och kallar eventuella kvarstående symtom för restsymtom eller Post-Lyme Disease Syndrome (PLDS).

I en finsk studie som presenterades 1999 behandlades 165 patienter med spridd (disseminerad) borrelia med intravenös antibiotika i minst 3 månader. 19% fick kvarvarande symtom och av dessa hade 41% en fortfarande aktiv infektion.

Det finns flera anledningar till att behandlingssvikt, dvs kvarvarande aktiv infektion efter ”adekvat” behandling, förnekas. Dessa fyra är förmodligen de vanligaste:
1. Det anses normalt vara restsymtom, dvs PLDS, som har en annan orsak än en fortfarande aktiv infektion
2. Metoderna för diagnostik är otillräckliga
3. Svårigheten att behandla är uppenbar
4. Problemet är för stort varför det är enklare att kalla det för en "pseudodiagnos"

1. Det anses normalt vara restsymtom

Smittskyddsinstitutet menar att det är ovanligt att besvär efter tidig antibiotikabehandling beror på en fortfarande aktiv infektion och att långvariga besvär efter en genomgången borreliainfektion oftast är restsymtom (Post--Lyme Disease Syndrome, PLDS).???
Smittskyddsinstitutet publicerade september 2013 ”Laboratoriediagnostik av borreliainfektion” (Smittskyddsinstitutet och Statens folkhälsoinstitut slogs ihop den 1 januari 2014 och heter nu Folkhälsomyndigheten).

Ur rapporten Laboratoriediagnostik av borreliainfektion
”Borrelia burgdorferi sensu lato (Bb) överförs exklusivt via fästingar och ger upphov till distinkta kliniska manifestationer (erytema migrans (EM), lymfocytom, kronisk akrodermatit (ACA), neuroborrelios (NB), artrit, kardit, ögonaffektion). Alla manifestationer ska antibiotikabehandlas. Vaccinprövningar planeras. Eftersom borreliainfektion (BI) inte är anmälningspliktig i Sverige är omfattningen inte systematiskt dokumenterad, men sannolikt ökar den i takt med en ökad fästingförekomst. Kronisk borreliainfektion som varar längre än 6 månader förekommer vid obehandlade infektioner som ACA, kronisk artrit eller sen (kronisk) NB som alla är mycket ovanliga efter tidig antibiotikabehandling. Långvariga besvär (post-Lyme disease syndrome, PLDS) drabbar en betydande andel patienter som har antibiotikabehandlats för NB. Det är osannolikt att PLDS beror på en kvarstående aktiv infektion.”

2. Metoder för att diagnostisera är otillräckliga
De flesta upptäcker att de har borrelios genom att en hudrodnad (erythema migrans) uppträder efter några dagar. Uppgifter förekommer att ca 70% av alla de som drabbas av borrelios får denna hudrodnad. I dessa fall får läkare (utan laboratorieprov) förskriva antibiotika i 10-14 dagar.

ELISA-test
Om man inte har hudrodnad får de allra flesta lämna blodprov om man kan uppvisa typiska symtom och dessutom vet med sig att man blivit biten av en fästing. Sjukvården använder då normalt ELISA, en serologimetod från 80-talet som mäter antalet antikroppar. ELISA är väldigt osäkert då borrelios är knepigt ur antikroppssynpunkt och antikroppar bildas först efter flera veckor. Bakterierna växlar skepnad och byter ut sina yttersta antigener och dessutom har bakterierna glykosylerade proteiner. Eftersom ELISA mäter antikroppar som bildas på grund av dessa proteiner så kan man inte räkna med ett normalt antikroppssvar. Det finns en mängd studier som visar att en aktiv och symptomgivande sen borrelios kan förekomma trots avsaknad av utslag i dessa tester (ett 50-tal referenser finns här).

En annan svaghet är att serologi inte kan avgöra om det är en aktiv eller genomgången infektion efter den akuta insjukningsfasen. IgM finns då sällan kvar och IgG visar oftast positivt. Ingen kan då veta om infektionen är kvar eller inte.

PCR
Det finns en modernare metod från slutet av 90-talet som heter PCR. Metoden har problem med att de olika varianterna av borrelios, var och en, kräver sin egen primer och dessutom är antalet bakterier i blod ofta för få för att kunna identifiera. Man får bara svar på den fråga man ställer, inte på alla de frågor man inte ställer.

3. Svårigheten att behandla är uppenbar
Dr Steven Phillips et al. Har nyligen sammanställt 250 studier som visar att borrelios kan fortgå som aktiv infektion efter ”adekvat” behandling.

4. Problemet är för stort varför det är enklare att kalla det för en pseudodiagnos
Med anledning av att så många drabbas, och att det inte tycks accepterat i Sverige att behandla de som drabbas av behandlingssvikt med ytterligare antibiotika är det sannolikt bättre att förneka att behandlingssvikt förekommer. Det innebär sannolikt att infektionsläkare utgår från en "red code". Vid andra sjukdomar kan det ibland vara accepterat med ”ex juvantibus-behandling”, dvs att diagnos ställs utifrån behandlingssvar. Detta tycks dock inte vara ett acceptabelt alternativ vid kvarvarande symptom efter behandling av borrelios.

Att borrelios ger symptom som många gånger överensstämmer med många symtom som orsakas av andra kroniska sjukdomar innebär troligen att ett antal som inte har borrelios ändå tror sig ha kronisk borrelios. Omvänt kan överlappande symptombilder i kombination med otillräcklig diagnostik innebära att patienter med en aktiv, och kanske behandlingsbar, borrelios feldiagnosticeras. Detta innebär att situationen inte är tillfredsställande för ett betydande antal patienter som står utan potenta vårdalternativ vilket självklart försvårar problembilden.

En förutsättning för problemlösning är probleminsikt. Det det viktiga nu är att svenska företrädare för hälso- och sjukvård faktiskt kan medge att vi faktiskt inte vet vad PLDS beror på – och att det likväl kan vara en kvarvarande aktiv infektion i en del fall. Idag är det enbart en gissning att infektionen lämnat kroppen efter behandling. Om de som företräder svensk sjukvård och forskning inom detta område kan vara så pass ärliga så har vi kommit långt. Först då kan vi blicka framåt och se på detta problem utifrån samma perspektiv för att hitta lösningar. Vi vet att långvarig antibiotikabehandling inte alltid är lösningen, men det kan finnas andra sätt att faktiskt bli av med aktiva infektioner.

Styrelsen

Föreningen för Svårdiagnostiserade Infektionssjukdomar (FSI)
Vi verkar för bättre diagnostik och behandling inom svensk sjukvård, samt ett tryggare sjukförsäkringssystem

Bli gärna medlem genom att klicka här (200 kr/år)