Nyheter – oktober 2022
Nyheter – mars 2020
Nyheter – oktober 2019
Nyheter – februari 2017

Ny analys av PACE-studien om CFS visar att KBT och gradvis ökad träning (GET) inte fungerar

Publicerad torsdag 15 dec 2016, 09:12

NYHETER640 patienter var delaktiga i den s.k. PACE-studien som publicerades år 2011. Det var en oblindad studie för patienter diagnostiserade med CFS (kroniskt trötthetssyndrom), som använde subjektiva självrapporteringar. Patientgruppen var inte homogen. 47 % av deltagarna hade en psykiatrisk diagnos. Det har nu framkommit att de positiva resultaten överdrivits kraftigt vid en granskning av studien.

PACE-studien överdrev sina resultat
Psykologiforskaren Carolyn Wilshire, Tom KindlonIrish, Alem Matthees och Simon McGrath har granskat PACE-studien, som idag ligger till grund för olika behandlingsformer i flera olika länder. Det har visat sig att de positiva resultat som lyfts fram har överdrivits kraftigt - allt emellan 1.9 till 3.8 gånger.

Diagrammet nedan visar hur stor överdrift studien angav (i rött)

återhämtningskriterier-graph1

Tag del av artikeln här

De som deltog i studien

De 640 patienterna som deltog i studien var diagnostiserade utifrån Oxfordkriterierna. 47 % av deltagarna hade en psykiatrisk diagnos. Oxfordkriterierna är från 1991, Fukudakriterierna 1994 och de kriterier Sverige utgår från - Kanadakriterierna - är från 2003. Kriterieuppsättningarna är olika specifika. För Oxford och Fukuda behöver man i princip bara vara trött under en lång tid och ha en handfull andra symtom, emedan Kanadakriterierna är oerhört specifika för olika typer av symtom. Om forskare skapar en behandlingsmodell som de tillämpar på en grupp patienter som uppfyller Oxfordkriterierna, är det inte rimligt att utgå från att patienter diagnostiserade enligt Kanadakriterierna mår bra av samma behandling. Framförallt fanns inget krav på PEM (Post-Exertional Malaise) eller PENE (Post-Exertional Neuroimmune Exhaustion) som betyder ansträngningsutlöst symtomförvärring. Oavsett skillnader i diagnoskriterier har det nu visat sig att KBT och gradvis ökad träning är verklingslöst mot alla former, och har sämre effekt än placebo.

Publiceringen av PACE-studien gjordes i två ledande vetenskapliga tidskrifter: The Lancet och Psychological Medicine
Prof PD White, MD et al. publicerade PACE-studien 2011. Bisarrt nog kunde patienternas poäng vara sämre i slutet av undersökningen, men ändå vara inom det ”normala intervallet”. Det ”normala intervallet” kunde inte uppenbarligen mäta återhämtning men det har legat till grund för påståenden om att en betydande andel av patienterna har förbättrats efter dessa behandlingar, vilket är helt felaktigt.
PACE-studien i fulltext

Långtidsuppföljningen av PACE-studien publicerades den 27 oktober 2015
Sharpe
Michael Sharpe Bildkälla

Vid denna långtidsuppföljning framhöll professor Michael Sharpe med flera felaktigt att de positiva effekterna hos de CFS-patienter som ursprungligen fick GET och KBT-behandling fortfarande mådde bättre efter ett par år.
Källa

Sharpes påståenden har självklart ifrågasatts skarpt
Det är skrämmande att en vetenskaplig studie har hanterats på detta sätt, och fått sådan genomslagskraft när de använt helt felaktiga metoder. Kritiker har dock påpekat felaktigheterna. Det har varit en hel del diskussioner om allvarliga brister i den publicerade PACE-studien och ännu mer diskussioner om den oförlåtliga vägran från forskargruppen att dela sina data.

Den 6 juni 2015 skrev Sten Helmfrid och Johan Edsbergs en artikel i Läkartidningen.
Läs mer här

Den 21 oktober 2015 gick David Tuller med kraftigt angrepp mot studien och radade upp ett flertal felaktigheter som begåtts av ansvariga för studien
Läs mer här

Den 13 november 2015 skrev 42 professorer, kliniker och forskare under ett dokument som starkt ifrågasätter studien. Samtliga världsledande inom ME/CFS-forskningen!
Källa

Dr Per Juhlin från Stora Sköndals specialistmottagning för ME-patienter har tidigare lämnat synpunkter på studien enligt nedan
”Jag tolkar fynden från PACE-trial på ett annat sätt än författarna. Tolkningen att KBT och GET är effektiva (närmast botande) behandlingar av ME/CFS är inte korrekt. Effekten på SF-36 physical function är moderat (minst sagt) efter ett helt års träning (i en liten men välgjord studie av MS-patienter kunde man se samma effekt inom 6 veckor med annan typ av träning. (J Rehabil ResDev. 2011;48(7):881-90. PubMed PMID: 21938671.)

I PACE-trial ligger de slutliga resultaten efter ett års träning avseende SF-36 physical function fortfarande på en nivå under medelvärdet för MS-patienter som haft sin sjukdom i snitt i 11 år. (Mult Scler. 2011 Oct;17(10):1238-1249.)

Tolkningen vi gör är att studien visar att varken APT [adaptive pacing therapy], GET eller KBT kan bota ME – den positiva effekten är mycket liten sett till tidsåtgången – de reagerar på träningen faktiskt sämre än MS-patienter kan göra. Tidigare studier har också visat mer negativa data för KBT och GET vid ME/CFS (Clin Rheumatol. 2011 Mar;30(3):381-9). Från mitt synsätt är ju gruppen i PACE-trial för heterogen för att man ska kunna dra någon riktig lärdom kring för vilka patienter olika typer av åtgärder kan fungera bäst – de inkluderar ju t.ex. patienter med pågående depressionsbehandling – därför tror jag det blir stor spridning i resultaten trots (halv)seriösa försök till subgruppsanalys. (Man tittar ju inte på sjukhistorien t.ex. – samma svaghet som i alla kriterier och ganska anmärkningsvärt för ett tillstånd där vi har såpass begränsad kunskap).

Många ME-patienter har ett troligen ett slags neuroimmunologiskt tillstånd med omfattande och ofta mycket långvarig funktionsnedsättning som tyvärr till största delen kvarstår även efter t.ex. KBT (vilket faktiskt indirekt visas i PACE-trial). Patienterna har komplexa behov av medicinsk utredning/vård och rehabilitering – där ingen enskild ”träningsmetod” är den heliga graalen. Möjligheterna till framtida medicinsk behandling som forskningen kan leda fram till indikeras ju i artikeln av Fluge et al.

Fokus för vårt projekt är ta fram mer kunskap om sjukdomen, att fungera som en kunskapsbas för primärvården och att utveckla/testa/utvärdera rehabiliteringsformer för ME/CFS och att ha koppling till forskning vid Karolinska Institutet. Vår målsättning (hypotes) är att genom multiprofessionell teambaserad medicinsk rehabilitering förbättra patienternas livskvalitet utifrån ett individuellt omfattande/komplext rehabiliteringsbehov. Medicinska, psykologiska, aktivitetsrelaterade och sociala insatser samordnas utifrån sjukdomens grad och typ och individens förutsättningar och mål. Som grund för testningen av de olika träningarna i PACE trail är också medicinsk specialistvård inriktad på ME/CFS. Detta finns i princip inte alls i Sverige idag, utom på två kliniker. Ett anmärkningsvärt fynd i PACE-trial som författarna inte kommenterar är den förbättring som ses från baseline för de patienter som ”bara” får specialistvård. Den förbättringen är i absoluta tal för SF 36 physical function större än den ytterligare förbättring som ses för de som också får GET eller KBT. För andelen ”förbättrade” enligt studiens definition är andelen hela 58 % för ”specialistvård” och ytterligare 12 % för GET. Gruppen med specialistvård räknas ju som kontrollgrupp i PACE-trial, men med tanke på hur lite spontana förbättringar över 1 år som ses i longitudinella studier baserade på CDC kriterierna för ME/CFS är dessa fynd från PACE-trial faktiskt intressanta. Idag finns ingen specialistvård för ME/CFS-patienter i Sverige förutom Gottfrieskliniken i Mölndal och ME/CFS-projektet på Danderyds Sjukhus. Specialistvård inriktad på ME/CFS är också det som patienter mest efterfrågar. För mig visar PACE-trial framför allt 2 saker: ME/CFS är ofta ett långvarigt funktionshinder som inte kan botas av APT, KBT eller GET och patienterna har behov av specialistvård inriktad på ME/CFS. Vi hoppas kunna bidra med mer kunskap hur sådan specialistvård kan byggas upp i framtiden från vårt ME/CFS-projekt på Danderyd, men en intressant modell finns redan i Norge på ME/CFS-senteret i Oslo. I Norge har Norska socialstyrelsen beslutat att denna typ av specialistmottagningar ska byggas upp nationellt.”

Per Julin, med.dr, specialistläkare, projektchef ME/CFS-projektet, Rehabiliteringsmedicinska
Universitetskliniken Stockholm, Danderyds Sjukhus AB”
Källa

Slutsats
Det stora problemet med PACE-studien är att det är världens mest omfattande och att flera professionella ME/CFS-mottagningar världen övar tillämpar dessa behandlingsmetoder i den felaktiga tron att de kan ha positiv effekt. Det har självklart inneburit att även svensk sjukvård fått en skev uppfattning om diagnosen.

Förhoppningsvis kommer detta initiativ tillsammans med den pågående internationella forskningen om både bakomliggande orsaker till ME/CFS och behandlingsterapier snart få positivt genomslag för patientgruppen.


Mats Lindström

Ordförande
Föreningen för Svårdiagnostiserade Infektionssjukdomar
E-post: mats.lindstrom@fsi-sverige.se
Hemsida: www.fsi-sverige.se
Föreningen verkar för bättre diagnostik och behandling inom svensk sjukvård

  Den här webbplatsen använder cookies för att alla funktioner och tjänster ska fungera, samt förbättra användarvänligheten.
View My Stats