Varför får inte antivirala läkemedel en chans i ME-forskningen?

Trots att flera studier har visat lovande resultat för antivirala behandlingar vid ME, tycks intresset för att reproducera dessa fynd i större studier vara obefintligt. Forskare som Lerner, Montoya och Dantini har rapporterat förbättringar hos en majoritet av patienterna, särskilt vid behandling med läkemedel som valaciclovir och valganciclovir. Det väcker en befogad fråga: Varför har vi ännu inte sett en fas 3-studie som kan ge dessa resultat det erkännande de förtjänar?

En rimlig förklaring kan vara de diagnostiska utmaningarna. ME är en komplex sjukdom med diffusa symptom, vilket gör det svårt att säkerställa vilka patienter som bör inkluderas i en sådan studie. Men det finns biomarkörer att tillgå – förhöjda IgG-nivåer mot olika herpesvirus och uttryck av dUTPase-proteiner kan fungera som tydliga indikatorer. Det borde räcka för att identifiera relevanta patientgrupper.

En annan, mer obekväm förklaring kan handla om ekonomiska intressen. Många av de läkemedel som visat sig ha effekt är redan existerande och därmed inte längre patenterade. Det innebär att läkemedelsbolagen har mindre ekonomisk motivation att investera i storskaliga studier.

När makteliten, med starka band till läkemedelsindustrins styrelserum, har inflytande över vilka forskningsområden som prioriteras, riskerar patienter att bli lidande – inte för att behandlingar saknas, utan för att de inte är tillräckligt lönsamma.

Det är hög tid att låta vetenskapen, inte vinstintressen, styra forskningen om ME. Patienter förtjänar en chans till behandling baserad på de lovande resultat som redan finns. Att fortsätta ignorera dessa fynd är inte bara ovetenskapligt – det är oetiskt.